Sitter här och funderar!!

Satt och tittade på Malou på tv 4 som intervjuade Bingo Rimmer. Jag har väl inte tänkt så snälla tankar om honom innan, tyckte väl mest att han verkade vara en stöddig typ, men efter att ha sett honom i intervjun tycker jag att han hade många bra saker att säga. Som det här att i Sverige så ska man vara så jäkla lagom hela tiden. Ingen får sticka ut från mängden. Och det stämmer ju så jäkla bra. Ta mig som exempel: jag är väldigt pratglad, väldigt sprallig har hög energi och tar mycket plats. Det VET jag! Men vad är det för fel på det då? Jo, för så ska man inte vara, man ska inte ta plats och man ska inte höras. Hur många gånger har jag inte fått höra det. Men varför får jag inte vara som jag är? Ofta kan jag känna att jag inte hör hemma här i Sverige, ibland tror jag att livet skulle vara enklare om jag hade bott i ett annat land. Där man får vara som man är.

Jag läste en artikel en gång om en man som kom hit från England och han sa just det att det är så svårt att lära känna svenskarna. De håller sig liksom på deras egen kant och vill ogärna släppa in nya människor i sina liv. Skumt tycker jag. Men sen är jag en väldigt social person och det är kanske inte heller typiskt svenskt.

Fast sen orkar jag inte hur mycket som helst heller, tyvärr i och med värken. Denna förbannade värk tar över min kropp på ett sätt som jag inte vill. Jag kan känna mig så maktlös i kampen mot den. Den sitter där som en liten djävul som inte vill släppa taget om en. Men än har jag inte förlorat kampen, den dagen jag gör det då lever jag inte längre. Jag ska försöka att ta tag i mitt liv på ett helt annat sätt, måste äta rätt, sova, träna. Men det är inte lätt att få detta att fungera tyvärr. Men jag ska verkligen försöka. Sen kanske jag får ge mig, det kanske slutar med en operation av mina diskbråck för de är faktiskt värst, de och min mage. Men jag ska ringa sjukgymnasterna och se om de kan hjälpa mig först och sen ska jag försöka att vara duktig med maten med. Vi får väl se hur framtiden blir, men jag kommer aldrig att förlora hoppet om att en dag får känna mig så pass stark att jag kan börja leva ett någorlunda normalt liv.....

Vid tangentbordet 
MILLA 

Tar det någonsin slut!!!!

Jag får snart spader....Först fick Andreas öroninflammation, sen fick han vattkoppor, sen fick han halsfluss...Sen fick Louise vattkoppor och då menar jag vattkoppor, helt otroligt hur hon ser ut, man kan inte se ut så.....hon är full från topp till tå. Hon har tom i huvudbotten ner till tom under fötterna. Sen fick hon med halsfluss, hon är såååå sjuk så ni anar inte:( Hon fick medicin i fredags och vaknade i dag med 39 ´graders feber. Herregud, hur dålig kan man vara. Jag fattar inte vad det är som händer i denna familjen. Jan jobbar helgen med så här sitter jag och kan inget annat. Han jobbar 12 timmar med, jag blir TOKIG!!!!!!!!!!!!Man kan nog inte vara mer deppig än vad jag är just nu! Ibland känns det som att vi är förföljda ´med otur....

Så här ser min lilla ängel ut, stackarn:((

Hoppas att ni andra har haft en trevlig helg!!! För här är det SKIT!!!!!!!!!!!

Dagarn bara går!

Jaha, nu var det åter igen länge sen jag skrev, dagarna bara försvinner. Ibland lite jobbigt att tänka på tycker jag hur snabbt dagarna går....
Men här har det varit fullt upp med allt möjligt. Har varit och hjälpt mamma en hel del sen har jag varit och hälsat på pappa, barnens aktiviteter, vänner mm mm.


Och nu har jag blivit förkyld med. Förra veckan var jag hemma för min feber, jag blir tokig på detta. Var hos doktorn och hon tog sju rör med olika blodprover för att se om de hittar nånting. Jag hoppas så klart att de hittar nånting så jag kan få nån bukt på detta en gång för alla.


Och denna veckan, nu har jag blivit så dunderförkyld så nu får jag vara hemma för det. Ja, det ena avlöser verkligen varandra i min kropp. Men thats my life, inget att göra åt det. Hoppas jag blir frisk så fort jag kan så jag kan återuppta min arbetsprövning. För jag vill så gärna tillbaka, längtar tillbaka......

Mysig dag!!

I dag har det varit studiedag så barnen och jag har varit hemma. Eller rättare sagt har vi varit iväg hela dagen, först var jag med barnen och en kompis och hennes barn hos en annan kompis med barn (hihi, hoppas ni fattar) och fikade, spelade vollyboll, jättemysigt.
Sen var jag och den första kompisen med barn vid Mörrumsån och gick. Så underbart i det vackra vädret! Så här är lite bilder från det.

Barn!!

Herregud, säger jag!!!! I går sa jag att jag tittade på min 4-åriga son som låg och sov och han såg ut som en liten ängel. Han var så söt som bara han kan vara, hjärtat smälter verkligen när jag ser honom sussa så gott. Vissa dagar är de bara underbara och man vet att man skulle göra allt för dom. Att man skulle riskera livet för dom. När de slår armarna om halsen och säger " jag älskar dig mamma, du är den bästaste mamma jag har", då går det inte att förklara vilken kärlek som sprids i kroppen.

Sen vissa dagar så blir man tokig, i kväll höll jag verkligen på att bli det. De skriker och gapar och gnäller, då blir man mer eller mindre helt galen.......jag hade verkligen lust att köra ifrån dom och bara få vara ifred. Vissa dagar så har man liksom inget tålamod med dom....

Men det är tur att man älskar dom som bara en mamma kan göra, de är det bästa jag har och de älskar jag av hela mitt hjärta. De är det vackraste som finns och jag är så glad att just jag är deras mamma.

MEN VARFÖR  MÅSTE DE VARA SÅ JOBBIGA DÅ!!!! Hihihh

Vilken härlig dag trots allt!!

Dagen i dag har spenderats med min syster och syster dotter och med lilla mamma:) Först var vi och fikade hos syrran jag och barnen, mysigt som vanligt. Jag tror att mamma tyckte det var roligt att följa med hon kommer ju inte ut om inte vi tar ut henne längre:( Men i dag tror jag att hon njöt och fick lite annat på tankarna med mina små gulltroll. Det är ju liksom lite fart och fläkt i dom och tysta är väl synd att säga att dom är. Men härliga är dom! Louise tog mormor i hand och ledde henne över gatan omtänksam det är hon i alla fall, liten som hon är. Andreas förstod inte riktigt det där med att mormor inte ser, hon tittar ju liksom, svårt för en fyåring att förstå.


Sen var jag och mamma på lekplatsen med barnen, dagen avslutades med ett Macdonalds besök och just nu sitter jag i soffan helt slut, men dagen har varit jättehärlig. Och magen den känns bättre fast lite ont det har jag fortfarande och febern den är där som vanligt. Men dagen har ändå varit underbar, det är fantastiskt vilken familj man har ändå. Jag är så glad att jag har dom och jag älskar dom alla så mycket!

Barnen skrattade så de tjöt när de gungade, Andreas kittlade Louise och hon skrattade som bara hon kan:)

Min älskade lilla mamma och min älskade Louise på lekplatsen!

Livet!

Jag sitter här och undrar vad livet går ut på! När man som jag ständigt mår dåligt så kan jag känna att livet rinner förbi mig alldeles för fort. Nu går jag omkring här med en fruktansvärd magont, jag blir snart tokig känns det som. Vet inte vad jag ska göra, det är min ulcerösa som spökar vet jag. Fast jag brukar inte ha så ONT. Men vi får se om det lägger sig.....


Det har ju varit så mycket omkring mig med mamma som inte ser och sen pappa som sitter på ett boende och den nya jobbet. Jag vet inte varför men ibland kör verkligen allt ihop sig.


Det jag undrar för mig är vad ska jag göra, jag hade eller rättare sagt har så många planer med mitt liv. Jag skulle vilja börja träna med hundar igen, skulle vilja gå med i en kör och börja sjunga igen, skulle vilja börja träna. Framför allt börja träna på ett gym. Jag älskade att träna och jag skulle vilja göra det igen, vet att jag mår bättre då, vet att värken blir mindre. Men JAG KAN JU INTE!!!!!!!!!!!!!!


Det gör mig så förbannad och framför allt så ledsen. Jag orkar inte ens träffa mina vänner, orkar inte ringa för jag har så jävla ont i magen, framför allt på kvällen. Låg i såna magplåger i går så jag kunde nästan inte andas. Och mentalt är jag helt slutkörd. Så hur FAN ska jag kunna leva!!! Jag vill så gärna göra allt detta men det går ju inte. Jag kan inte träna på grund utav min oförklarliga feber, kan knappt röra mig för min mage......JAG BLIR TOKIG!!!!


Så ibland undrar jag faktiskt varför man ska leva överhuvudtaget, finns det någon mening med att leva så här?? Jag hade så många planer för mig, jag skulle jobbat, jag skulle ha ett aktivt socialt liv. Visst ibland när jag mår bättre, hittar jag på saker, träffar vänner och så, men de alla månader som jag är sjuk per år känner jag bryter ner mig både fysiskt och psykiskt. Dessa dagar har varit tuffa ska jag säga, men jag måste för min egen skull och min familj rycka upp mig. Men det är inte lätt............


Men så är väl livet, en ständig kamp om allt.....
Jag vet så väl att andra med har det jättetufft, jag är inte okänslig för andra absolut inte! Alla har vi väl våra kors att bära antar jag. Andra jobbar och tycker det är pest för man inte hinner med något hemma, jag vet, jag vet. Men det enda jag BER om är att få vara FRISK!!!!!!
Så det var min "dagliga" klagan. Annars är det som vanligt, pappa dålig, mamma dålig, syrran dålig och jag är dålig!!! Vilken familj va???? Livet, livet, livet.............