Dagarn bara går!

Jaha, nu var det åter igen länge sen jag skrev, dagarna bara försvinner. Ibland lite jobbigt att tänka på tycker jag hur snabbt dagarna går....
Men här har det varit fullt upp med allt möjligt. Har varit och hjälpt mamma en hel del sen har jag varit och hälsat på pappa, barnens aktiviteter, vänner mm mm.


Och nu har jag blivit förkyld med. Förra veckan var jag hemma för min feber, jag blir tokig på detta. Var hos doktorn och hon tog sju rör med olika blodprover för att se om de hittar nånting. Jag hoppas så klart att de hittar nånting så jag kan få nån bukt på detta en gång för alla.


Och denna veckan, nu har jag blivit så dunderförkyld så nu får jag vara hemma för det. Ja, det ena avlöser verkligen varandra i min kropp. Men thats my life, inget att göra åt det. Hoppas jag blir frisk så fort jag kan så jag kan återuppta min arbetsprövning. För jag vill så gärna tillbaka, längtar tillbaka......

Mysig dag!!

I dag har det varit studiedag så barnen och jag har varit hemma. Eller rättare sagt har vi varit iväg hela dagen, först var jag med barnen och en kompis och hennes barn hos en annan kompis med barn (hihi, hoppas ni fattar) och fikade, spelade vollyboll, jättemysigt.
Sen var jag och den första kompisen med barn vid Mörrumsån och gick. Så underbart i det vackra vädret! Så här är lite bilder från det.

Barn!!

Herregud, säger jag!!!! I går sa jag att jag tittade på min 4-åriga son som låg och sov och han såg ut som en liten ängel. Han var så söt som bara han kan vara, hjärtat smälter verkligen när jag ser honom sussa så gott. Vissa dagar är de bara underbara och man vet att man skulle göra allt för dom. Att man skulle riskera livet för dom. När de slår armarna om halsen och säger " jag älskar dig mamma, du är den bästaste mamma jag har", då går det inte att förklara vilken kärlek som sprids i kroppen.

Sen vissa dagar så blir man tokig, i kväll höll jag verkligen på att bli det. De skriker och gapar och gnäller, då blir man mer eller mindre helt galen.......jag hade verkligen lust att köra ifrån dom och bara få vara ifred. Vissa dagar så har man liksom inget tålamod med dom....

Men det är tur att man älskar dom som bara en mamma kan göra, de är det bästa jag har och de älskar jag av hela mitt hjärta. De är det vackraste som finns och jag är så glad att just jag är deras mamma.

MEN VARFÖR  MÅSTE DE VARA SÅ JOBBIGA DÅ!!!! Hihihh

Vilken härlig dag trots allt!!

Dagen i dag har spenderats med min syster och syster dotter och med lilla mamma:) Först var vi och fikade hos syrran jag och barnen, mysigt som vanligt. Jag tror att mamma tyckte det var roligt att följa med hon kommer ju inte ut om inte vi tar ut henne längre:( Men i dag tror jag att hon njöt och fick lite annat på tankarna med mina små gulltroll. Det är ju liksom lite fart och fläkt i dom och tysta är väl synd att säga att dom är. Men härliga är dom! Louise tog mormor i hand och ledde henne över gatan omtänksam det är hon i alla fall, liten som hon är. Andreas förstod inte riktigt det där med att mormor inte ser, hon tittar ju liksom, svårt för en fyåring att förstå.


Sen var jag och mamma på lekplatsen med barnen, dagen avslutades med ett Macdonalds besök och just nu sitter jag i soffan helt slut, men dagen har varit jättehärlig. Och magen den känns bättre fast lite ont det har jag fortfarande och febern den är där som vanligt. Men dagen har ändå varit underbar, det är fantastiskt vilken familj man har ändå. Jag är så glad att jag har dom och jag älskar dom alla så mycket!

Barnen skrattade så de tjöt när de gungade, Andreas kittlade Louise och hon skrattade som bara hon kan:)

Min älskade lilla mamma och min älskade Louise på lekplatsen!

Livet!

Jag sitter här och undrar vad livet går ut på! När man som jag ständigt mår dåligt så kan jag känna att livet rinner förbi mig alldeles för fort. Nu går jag omkring här med en fruktansvärd magont, jag blir snart tokig känns det som. Vet inte vad jag ska göra, det är min ulcerösa som spökar vet jag. Fast jag brukar inte ha så ONT. Men vi får se om det lägger sig.....


Det har ju varit så mycket omkring mig med mamma som inte ser och sen pappa som sitter på ett boende och den nya jobbet. Jag vet inte varför men ibland kör verkligen allt ihop sig.


Det jag undrar för mig är vad ska jag göra, jag hade eller rättare sagt har så många planer med mitt liv. Jag skulle vilja börja träna med hundar igen, skulle vilja gå med i en kör och börja sjunga igen, skulle vilja börja träna. Framför allt börja träna på ett gym. Jag älskade att träna och jag skulle vilja göra det igen, vet att jag mår bättre då, vet att värken blir mindre. Men JAG KAN JU INTE!!!!!!!!!!!!!!


Det gör mig så förbannad och framför allt så ledsen. Jag orkar inte ens träffa mina vänner, orkar inte ringa för jag har så jävla ont i magen, framför allt på kvällen. Låg i såna magplåger i går så jag kunde nästan inte andas. Och mentalt är jag helt slutkörd. Så hur FAN ska jag kunna leva!!! Jag vill så gärna göra allt detta men det går ju inte. Jag kan inte träna på grund utav min oförklarliga feber, kan knappt röra mig för min mage......JAG BLIR TOKIG!!!!


Så ibland undrar jag faktiskt varför man ska leva överhuvudtaget, finns det någon mening med att leva så här?? Jag hade så många planer för mig, jag skulle jobbat, jag skulle ha ett aktivt socialt liv. Visst ibland när jag mår bättre, hittar jag på saker, träffar vänner och så, men de alla månader som jag är sjuk per år känner jag bryter ner mig både fysiskt och psykiskt. Dessa dagar har varit tuffa ska jag säga, men jag måste för min egen skull och min familj rycka upp mig. Men det är inte lätt............


Men så är väl livet, en ständig kamp om allt.....
Jag vet så väl att andra med har det jättetufft, jag är inte okänslig för andra absolut inte! Alla har vi väl våra kors att bära antar jag. Andra jobbar och tycker det är pest för man inte hinner med något hemma, jag vet, jag vet. Men det enda jag BER om är att få vara FRISK!!!!!!
Så det var min "dagliga" klagan. Annars är det som vanligt, pappa dålig, mamma dålig, syrran dålig och jag är dålig!!! Vilken familj va???? Livet, livet, livet.............

Så trött!!!

I dag har jag och Jan hjälpt mamma att flytta. Ja, en kompis till syrran var gullig och hjälpte till att bära de tunga möblerna. Som tur är, så skönt med så snälla människor. Så nu är det färdigt, ja, eller möblerna är flyttade och allt annat med. Men nu är det allt plock ´kvar och det lär ta tid. Men det får det göra helt enkelt. Och kroppen min känns som den ska gå av i bitar av värken men jag ska in där i morgon med och hjälpa till. Fattar inte riktigt hur jag ska orka men, det får jag göra på nåt sätt. För mammas skull. Ska försöka att hjälpa henne så mycket jag kan nu, för det behöver hon verkligen. Jag tycker så synd om henne. Men som sagt så ska jag och mina syskon vet jag hjälpa henne med så mycket vi kan. Jobbigast just nu är att hon bara gråter. Man vet inte riktigt vad man ska säga till henne, det känns liksom som man ljuger när man säger att allt ordnar sig, för jag tror inte att det gör det denna gången. Och det gör mig med så ledsen, jag trodde verkligen att allt skulle blir bättre nu när hon fick sin lägenhet i stan. Men det verkar bara bli jobbigt nu, när hon inte kan se. Ibland undrar jag om livet verkligen ska vara så här, bara elendä hela tiden. Men jag hoppas och ber att det nån gång ska vända för denna familjen.

Men nåt som är härligt med denna dagen är min underbara och fantastiska vän som jag har. Inte nog med att hon passade våra barn från 10 till 18 i dag, utan när jag kom och skulle hämta barnen då hade hon gjort godis till mig. Jag får nämligen inte äta vanligt godis utan bara äta marsipan och riktigt mörk choklad och när jag ska hämta dom så kommer hon med en burk full med godis som hon hade gjort till mig. Marsipanpraliner som var så fina och så goda. De var verkligen gjorde med omsorg. Är hon inte fantastisk så säg. Då börjar man liksom tro att det finns nåt gott i denna värld. Hon tänker alltid liksom ett steg mer än vad alla andra gör. Hon sa att hon tyckte synd om mig som inte fick äta nåt gott och då gör hon detta till mig. Till råga på allt så sköter hon ett helt hushåll, två små barn, jobbar LÅNGA dagar och mitt i allt detta så tar hon sig tid att göra godis till mig. Jag kan knappt med ord beskriva vad hon betyder för mig. Hon är den bästa man kan tänka sig. Nåt gott måste jag ha gjort för att förtjäna en sådan vän som hon.

Hoppas verkligen att alla har en sådan vän!!
Hoppas ni får en härlig start på veckan.
KRAM MILLA

Hur mycket ska man orka med??

Ja, jag skulle försöka att skriva nåt här varje dag, men det sket sig kan man säga. Sen jag skrev så har det som vanligt hänt en del i mitt liv och inget roligt.
I förgår var jag tvungen att köra in lilla mamma till akuten, för hon kunde inte se. Och så klart var det inget roligt besked man fick. Hon har redan tappat synen på det ena ögat, för där har hon haft en blödning på gula fläcken och försökt att spruta ögat för detta, men det gjorde ingen nytta så hon ser bara ljus och mörker på det ögat. Och vad händer nu då?? Jo, hon fick en likadan blödning på det andra ögat, så hon är i princip blind nu. Hon ser ljus och mörker och konturer men inga ansikten, kan inte läsa, kan inte se på tv, koka kaffe själv mm mm. Och vi som är mitt upp i hennes flytt.


För 10 månader sen så fick pappa en massiv stroke så han är förlamad på hela vänster sida, så han är på ett boende, 68 år bara. Och där står mamma med huset och allt själv. Och nu har hon äntligen fått huset sålt och vi syskon ska hjälpa henne med flytten. Eller rättare sagt så är vi mitt uppe i den. Och så tappar hon synen. Jag blir snart tokig!!!!!!!!! Hur mycket ska hon/pappa och vi syskon mäkta med......
Så just nu är allt upp och ner. Jag blir så ledsen för hennes skull så ni anar inte. Jag skulle vilja bo med henne och hjälpa henne med allt. Lät så sorgset när hon sa till mig i går att "jag visste inte vad klockan var när jag steg upp, utan fick sätta på radion för att veta". Så nu sitter hon där. Vi ska verkligen försöka att hjälpa henne på bästa sätt, men sen har vi ju alla våra liv att ta hand om. Usch, ibland är livet inte rättavist!


Jag känner att jag är helt slut, kroppen och huvudet är inte på topp ska ni veta. Jag känner mig helt jävla slut! Det är tur att man inte vet hur livet blir för då skulle det nog ibland vara outhärdligt.


I dag har jag och mamma varit och gratulerat pappa som fyllde år. Han var så glad att vi kom, men han var så trött hela tiden, han sov nästan hela tiden vi var där. Det är jobbigt att se någon som alltid har varit igång och på språng hela livet, ligga och tyna bort. Och nu mamma med......jag är bara ledsen.......


MILLA

Varje dag!

Jag har bestämt mig att från och med i dag skriva här varje dag. Tycker det kan vara kul att ha denna sida som en dagbok. Och berätta vad som sker i mitt liv.

I dag är jag tyvärr hemma från jobbet. Barnen är sjuka, förkylda och hostiga:( Tråkigt med tanke på att jag har jättekul på jobbet. Det går jättebra för mig, jag stormtrivs, barn är ju bara så härliga och personalen är super härliga. De låter mig verkligen vara med i verksamheten. Och det är jätteroligt.

Det bästa är också att jag känner att jag inte blir sämre, än så länge i alla fall. Jag är inte bättre men inte sämre heller. Höften och ryggen värker som bara den och övriga kroppen med. Men som sagt det är som vanligt. Däremot blev jag lite rädd för att förra fredagen rasade min mage ihop. Jag började blöda och sprang på toa som bara den. Men då bestämde jag mig för att ändra min kost. Och det har fungerat, jag hoppas bara att det fortsätter också. Däremot är jag väldigt trött, men det är ju inte så lustigt när man inte är van att ha såna rutiner. Lämna barnen och sen iväg, det är man inte van vid. Men så är nog livet för de flesta.

Jag är ändå lite nervös för sista oktober sen får jag inte mer ersättning....då är det bara att hoppas att jag orkar....
Men nu ska jag först och främst koncentrera mig på att öka upp timmar så nästa vecka ska jag öka med 2 timmar, till 12 tim/vecka. Jag håller tummarna för mig själv att jag klarar det.
Ha det gott alla
Kram MILLA