Acceptera!!

Jaha, vi får väl se hur det går med arbetslivet. Sen den måndagen har livet känns lite upp och lite ner. Ibland känner jag mig glad och tänker att det finns så mycket att leva för och ibland när den förbannade värken sätter igång så undrar jag om jag någonsin kommer att acceptera den.

Just nu i dag har jag fruktansvärt ont. Min colit artrit gör att varje led värker och bultar oavbrutet. Mina knä och handleder sprängvärker. Mina tarmar blöder så det tar jag medicin för igen och igen. Diskbråcken strular med nu för tiden, i dag strålar det ner i höger ben. AJ, aj,aj...................

Vi får väl se hur det går med arbetsprövningen.
Det jobbigaste är att jag aldrig kommer att acceptera att jag är sjuk, det vill jag inte för då känns det som att sjukdomarna har vunnit över mig och det vill jag inte tillåta dom att göra. En del säger att det är klart att du måste lära dig att ta det lugnt och så och det är ju så jävla lätt att säga. Jag menar det hjälper ju inte att jag vilar och sover eller går eller står eller sitter, jag har lika jävla ont ändå. När ska de fatta!!!!! Men visst sen visar jag alltid upp min glada "fasad", ALLA säger alltid "det är helt otroligt att du kan vara så glad ändå", men hallå det är jag inte. Inte innerst inne, innerst inne är jag så avundsjuk på alla som måste stressa iväg till sitt jobb och som är trötta på kvällen för att de har jobbat. Jag VILL med vara trött för att jag har jobbat. Jag hade varit så lycklig över att vakna SMÄRTFRI en enda morgon och stressa iväg till jobbet. Det är nog svårt för andra som är friska att förstå att jag vill det. Jag vet en som är reumatiker som jobbar 10 tim/vecka och när hon skulle gå hem på förmiddagen så säger en av hennes arbetskollegor "vad det måste vara skönt att gå hem så tidigt, jag ska jobba hela dagen", vet ni vad hon svarade då? Jo, "JAG JOBBAR GÄRNA HELA DAGEN FÖR DIG OM DU TAR MIN SMÄRTA". Jag tyckte det var en klockren kommentar. Visst var det? Men som sagt det är nog svårt för andra att förstå. Och i och med att jag alltid är glad och positiv så verkar det vara så svårt för andra att liksom tro på mig. Det känns lite som att de tror att jag kanske inte är så sjuk som jag säger att jag är. Men hallå!!!!!! Livet för mig eller för dom som är runt mig blir ju inte lättare av att jag går omkring och haltar och skriker av smärta eller klagar HELA tiden. Det hjälper ju liksom inte ett dugg. Det ända som händer är ju att människor tröttnar på att höra om sjukdomar hela tiden. Ja, jag vet inte, dom jag "gnäller" mest för är min familj, syskon, mamma och min man. Men som sagt ONT har jag hela tiden, varje sekund jag andas. Sen har jag mer eller mindre ont, i dag har jag mer.


Ja ja, vi får väl se vad framtiden utvisar. I går var jag hos en kompis och pratade lite skit, alltid kul. Och i morgon ska jag till en annan kompis och prata lite till. Lika mycket som jag skriver lite mycket pratar jag. Men jag bara ÄLSKAR det, hihi :))


Hoppas ni inte tröttnar på allt tjat om lilla mig, men det är så skönt att få skriva av sig. I dag börjar Sweden Rock här nere i Sölvesborg, jag hör musiken t o m hit. Dom får nog roligt fast tyvärr så regnar det och det ska fortsätta regna, hoppas de tog med paraply:))


Här är lite bilder på vår altan jag tycker den blev jättefin!! Han är så duktig min lilla man. Jag kan ju trösta mig med att jag kan sitta på vår altan i sommar och bara njuta :)))
Sen är det lite bilder på vår dotter vi var och gick vid Mörrumsån med vovven och hon poserade så fint så!!