LEDSEN, SÅ LEDSEN.........

Jaha, då var det som vanligt helt kört. Jag började min nya arbetsprövning i går hos FK som handläggare för aktivitetstöd. Jag skulle gå en utbildning på tio dagar HELTID. Sen skulle jag vara där tjugo timmar i veckan. Jag var såååå nervös, det var det ända jag tänkte på och pratade om HELA tiden. Men för mig var detta en jättestor grej. Jag har ju inte "jobbat" på snart sju år så för mig var detta jättestort. Och så i går var jag där för första gången, det var jätteroligt men mycket, men jag kände verkligen att jag skulle klara av det, mentalt sett. Arbetskollegerna var hur trevliga som helst. Och jag kände mig så taggad. När jag var där så kände jag av min rygg och mina diskbråck, ja även min fibromyalgi kändes i hela kroppen, men jag var duktig och satt en stund, reste mig och försökte verkligen tänka på hur jag rörde mig. Sen när jag kom hem var jag tvungen att lägga mig på soffan för värken blev nästan outhärdlig. Ryggen kändes som nån stack in knivar så fort jag rörde mig det minsta lilla. Sen strålade det fram i bäckenet på mig. Jag tänkte att det här kommer aldrig att fungera. Och jag hade rätt. Jag bröt fullständigt ihop. Jag kunde inte sluta gråta, jag ringde mamma och kände mig som om jag var liten igen. Jag grät och grät och tänkte att det snart inte finns några tårar kvar. Men det finns det, jag gråter fortfarande.

Så i dag fick jag ringa min underbara arbetsförmedlare för att berätta att det inte fungerade. I morse kom jag knappt och jämt upp ur sängen. Haltade sakta ett trappsteg i taget ner och är nu fullproppad med smärt stillande. Så nu kan jag i alla fall andas. Men det gör fortfarande så ont. Som tur är har jag en helt fantastisk arbetsförmedlare som försökte trösta mig så gott det gick. Han skulle ringa och prata med min handledare för att se om jag skulle kunna vara där 10 tim/vecka i stället. Han sa att han hade hållt tummarna för mig men var osäker på om jag skulle klara det. Men han sa att jag så klart skulle ta en vecka eller två eller längre tid för att läka min kropp "lite". Så det får det bli nu igen. Ska försöka att ta det väldigt lugnt och försöka att bli bättre. Sen ska jag försöka att få tag i ortopeden för att se om jag kan göra nåt så jag väntar på samtal från honom. Sen är min ulcerösa helt upp och nervänd, jag blöder som vanligt så jag väntar på samtal där med. Jag undrar om det inte blir cellgifter till slut här. De har sagt att fortsätter jag att blöda så ofta så måste de försöka att häva det, för det är inte alls bra att tarmarna helt tiden blöder.

Jag sa det i går till J att hade jag inte haft mina barn vet jag inte om jag hade orkat med det här. Jag är en sån social människa och jag behöver verkligen träffa folk. Jag blir snart tokig känns det som när jag gick och la mig igår så kändes det som att jag låg i en grav, vet att det låter konstigt, men det kändes verkligen så. Vet inte varför men ibland känns det som att det är lika bra att ge upp allting. Jag kommer aldrig att kunna leva ett "normalt" liv och det gör mig så otroligt ledsen. Jag undrar så vad jag har gjort för ont för att förtjäna denna smärta. Jag vill med kunna träna, gå på fester, springa efter barnen ja, helt enkelt vara mer aktiv än vad jag är i dag.

Ja, vi får väl se vad som händer, som tur är vet man inte vad framtiden bringar och det är kanske tur det. Eller???
Hoppas att ni andra mår bra i alla fall.

KRAM MILLA